Metro - Last Light
 
Metro Last Light Utvecklare
4A Games
Utgivare

Deep Silver
Genre

Action
Webb

enterthemetro.com
Recensent

Lars Johansson
Fenix rekommenderar
 
 
  Intryck: 9   Innehåll: 7 16
 
 


Metro är en uppföljare, efter katastrofen, utspelar sig i Ryssland och är baserat på en bok. Känslan när man börjar spela är lite av en film där man kastas in i handlingen direkt (inte action, men handling) och får reda på vem, vad och varför senare. Man fortsätter spela samma karaktär och det är efter ett av de möjliga sluten från det första spelet.

De har inte fyllt på med bakgrundsinformation i onödan utan man får reda på nödvändig information allt efter det känns motiverat att veta den. Det ger dock en upptäckarkänsla jag misstänker att de som spelat första spelet inte får. Man får inte reda på mycket om vad som orsakade katastrofen som verkar varit kärnvapenkrig utan spelet utspelar sig huvudsakligen i sin egen samtid. Karaktären plågas av minnen, så flashbacks förekommer men de är mer personliga.

Spelet är klassificerat som ett actionspel/rollspel, en förstapersonsskjutare (FPS), men känns mer som en smygarvarianten än en mer brutal variant. Det är dock inget som hindrar en från att gå med vapnet i högsta hugg och skjuta först och fråga sedan.

Mycket av spelet är stämningar och upptäcka saker. Det har en historia att berätta och en värld att visa och däri ligger både dess styrka och dess svaghet som jag upplever det. Berättelsen, miljön och karaktärerna är tillräckligt intressanta för att hålla min nyfikenhet vid liv, men för att berätta en specifik historia så känns mycket av actionhistorierna lite väl scriptade. Det känns i många scener som att det bara handlar om att följa manus och inte klanta till det för allvarligt. Vissa scener, ofta ganska begränsade i omfång, är betydligt mer öppna. Fast då är det ofta mer områden man bara ska igenom antingen genom att smyga och inte skada någon, smygdöda eller ta sig an alla i en stor batalj.

Efter katastrofen så flydde de överlevande ned i tunnelbanan och det är där alla lever med korta besök ovan jord. Ovan jord finns monster, strålning och ruiner. Under jorden finns många samhällen som inte riktigt kommer överens (och verkar ha mer med andra världskriget att göra än någon annan era) och andra monster.

De försöker väva in moraliska beslut i det man gör, men det är inte så ofta man faktiskt får göra moraliska beslut (om man inte räknar sättet man tar sig igenom vissa scener). Ändå tycker jag att spelkonstruktörerna ofta får en att fundera över moralen i ens egna och andras handlingar, samtidigt som det inte är direkt några nya situationer.

Både grafiskt och berättarmässigt tycker jag de lyckas väl med att skapa en värld som verkar pågå även där man själv inte är. Trots det ibland väl hårt scriptade händelserna så känns det som en verklig värld (men tänker man efter för mycket blir man fundersam: Det verkar finnas oändligt med rovdjur och inga bytesdjur ovan jord).

Jag föredrar lite mer öppna världar och scener, men ofta brukar berättandet av en historia bli lidande då. Jag förstår deras val, men tror det skulle finnas någon medelväg. Det är inte ett actionspel och det är inte ett rollspel, men ett mellanting mellan ett actionspel och en interaktiv bok/film.

Text: Lars Johansson

 

 
 
© Gillbring 2013