Hur ställer jag mig till Guitar Hero Live när jag spelat och älskat de första två Guitar Hero till Playstation 2? Jag skall försöka svara på det och samtidigt försöka vara rättvis mot spelet. Jag är inte helt övertygad om att jag kommer att lyckas, för första intrycket går att sammanfatta i ett ord – frustration.

För er som inte känner till Guitar Hero-spelen är det ett spel där jag ikläder mig rollen som gitarrist i ett band, komplett med en plastgitarr i händerna. Tanken är att träffa rätt på noterna i så hög utsträckning som möjligt, något som inte är helt trivialt skall sägas.

Det första som händer när jag börjar spela är total förvirring. Jag har av någon anledning min svårighetsgrad i spelet satt till Advanced, men då knapparna på kontrollen har blivit drastiskt ommöblerade så är händer och hjärna helt vilse. Min första timme med spelet är således ett ändlöst svärande över vem det än är som beslutat sig för att kasta en nybörjare i den djupa änden av poolen utan mer än en väldigt begränsad tutorial. Skall jag vara ärlig upplever jag det ändrade gränssnittet som urdåligt, för trots att jag spelar en hel dag tar det ändå – häpp – en hel dag för mig att fatta hur jag navigerar genom spelet.

Att Guitar Hero Live använder sig av skåde-spelare och inte polygoner gör dessutom det hela värre. De tittar snett på mig när jag spelar fel, publiken buar och jag känner mig om möjligt än mer fejk än jag gjort tidigare. När det var polygoner kände jag mig aldrig så här självmedveten och påtagligt bluffig.
Bortsett ifrån alla de här grejerna – när jag kan släppa taget om min självmedvetenhet och strunta i det mindre bra menysystemet som brister i översikt och faktiskt börjar lära mig kontrollerna så är Guitar Hero Live en lika trevlig upplevelse som de första spelen i samma spelserie.

Det är bra musikval, inte för aggro eller mellow, och jag vågar nog säga att det finns något för de flesta här. Activision verkar dessutom ha försökt få med ett par band som består av annat än vita dudes, även om bruna människor är fasligt underrepresenterade.

Jag har väldigt svårt att sluta spela, och det resulterar i träningsvärk i händerna dagen efter. Jag har resignerat inför att det förmodligen kommer att ta veckor, om inte månader, av träning innan jag är tillbaka på den avancerade nivån jag befann mig på i de tidigare spelen, men det är kanske en uppoffring som är värd att göra, i synnerhet om Activision planerar att släppa fler bra låtar.

Det som egentligen är grejen med Guitar Hero Live är så klart "livebandet" på en riktig scen och med en riktig publik, men skall jag vara helt ärlig så försvinner det ganska snart i bakgrunden för mig. Det som är roligt med Guitar Hero är att få att känna sig skicklig på att "spela gitarr", och det har inte så mycket med vare sig publik eller bandmedlemmar att göra. Men jag börjar bli mer och mer övertygad om att det kan vara en bra twist på ett redan bra spel, inte minst därför att jag redan har favoritbandmedlemmar bland de fejkade musiker som står på scen med mig.

Med det sagt så krävs det en hel del fantasi för att att inte vrida sig lite av genans inför vissa av introsekvenserna innan "bandet" går på scen. Det är tumme upp, räcka över gitarr, pepp och allmänt småfånigt. Jag tror att min största motivation att spela ett set – ungefär tre låtar på raken med samma "band" – kommer att fortsätta vara för att "låsa upp" nya låtar för att spela en och en. På det viset går det dessutom att öva och börja om från början utan att hamna i en lång introsekvens när allt jag vill göra är att spela spelet.

Sammanfattningsvis är Guitar Hero Live ett bra spel. Det är engagerande, det får mig att vilja spela om och om och om igen och jag håller på att bli smått tokig på mina händer som inte gör som jag vill, en situation som knappast hör till det vanliga. Men när det flyter så flyter det och det känns oerhört bra att lyckas dra igenom en låt med 100% träffade noter och med publikens jubel i öronen. Det tar bara så förbaskat lång tid att nå dit.

Text: Åsa Roos